linn

Wohoo! Eller det är väl så det ska vara? Nytt år och nya tag! Krafttag.

Sitter och lyssnar på soundtracket till mamma mia. Ohoo.. Vet inte vad jag tycker om den filmen. Eller jo, jag tycker om den. Jättemycket. Eller? Lite småtöntig mellan varven men man får en så fin feelgood känsla av den.
Det är ju den första januari nu, och jag har ett löfte. Blogga lite mer? Jatack.
Var ett tag sen igen. Och så mycket har hänt. Eller inget alls, beroende på hur man ser det.

Det var juldagen, och jag träffade alla kära. Sandra var hemma, vi var hos Ylva först och Frida, Alex och Cam var där. Sen sågs vi, Linn, Ida och Lisa. Oh, tjejer vad jag önskar att man kunde ses jämt. Fast man har för mycket liv.
Karin kom hem över jul, så himla fint att se dig tjejen. Vi satt i vårat kök och pratade om livet, chamonix och livet igen.
Det var mycket lättare att leva där.. För man hade inte så mycket liv. Man föds här, lever i 19 år och lite till sen vaknar man en dag och vips har man så mycket att göra om dagarna att det liv man skulle vilja leva inte hinns med för alla måsten. Man måste jobba, (det måste man faktiskt!) sen måste man rida, träna, plugga, vara med kompisar, träffa familjen och någon stans därimellan ska man ha tid att ta sig frammåt också, utvecklas. Går det att läsa mellan raderna att det inte är det lättaste?
Jag vill bort.
Samtidigt som jag inte kan tänka mig att börja om utan alla här. Samtidigt som jag vet att det är det som är att utvecklas, att våga.

Jag gick nästan vidare, bara så du vet. Och så gärna skulle jag vilja ha dig som jag hade dig förut. Jag vet att du har tänkt, jag vet att du har testat nya vägar. Men jag vill veta hur du mår. Hur mår du? Att du kom ifatt vet jag, kanske försent. Vet inte vem som ska säga som det är. Om det är det som är som är på sant. Men du får en sista chans.
Jag vet vad jag borde göra men att stanna känns så rätt. Låt mina andetag åt dig vara värda.

Vem sa att det är lätt? Ingen. Nej, precis. För det är fanimig inte lätt.
Och nu är det vintermörker, kalla kristaller av snö och is. Så vackert och livsfarligt.
Dennis är hemma, och Olander. Jag hade nog dött om ni inte kommit hem nu. Det hade varit ett jäkla romantiskt ögonblick när Olander kom hem, om vi hade varit lagda åt det hållet. Orkar inte förklara men det innefattar tåg, perong, ett väldigt kärt återseende och en varm kram. Av en man i uniform. Pojk. Grabb.
Sen hämtade vi dennis dagen efter. Det var himlen och jag log hela vägen fast jag var skittrött. SCRUBS. Vart har du varit hela mitt liv?!
Jag bävar för januari för jag vet att ni åker hem. Även om vi inte ses varje dag är det så skönt att veta att ni är nära.




"öööh. JAG ÄR INTE SÅN! Eller?"