linn

Det är så sant. att det har varit liiite klent med uppdateringar. Tar på mig det, helt och fullt. Men vad ska man göra då? För det första så har vi (trot eller ej) inget internet. Men det är på gång. kan jag lova, pratade med pappa idag. För det andra så har min hjärna varit fylld av dimma för länge nu. typ sen novemeber/december.  Först var det fin dimma, typ chokladdimma. sen blev det typ fiskpinnardimma. det sög.
Men kanske att jag börjar se klart på vardagen igen.
Kom precis på i tisdags att jag har en massa att jobba igen så jag kommer att bli ett känt ansikte på skolan igan. det är ju både bra och dåligt, jag tycker ju faktiskt om att vara här och det är när jag är här som jag kommer med de mest brillianta tankar. Majoriteten är irrelevanta saker.. men dock.
Sen fick jag panik idag igen, det höll precis på att bli bra. så kommer det en till fiskpinne. smack. jag var nere igen. Jag, som precis rest mig och stog på egna ben. om än stöttad av andra så stod jag själv.
Inte längre, nu stöttar jag mig på dig. igen. Fast hjärnan säger stå själv. Jag kommer att falla igen, för du kommer gå. igen. kanske mer än en gång.
Jag har försummat andra, andra som betydde, betyder mycket för mig. Sånt svider in i hjärteroten.. Och jag måste prioritera sånt somalltid kommer att finnas där istället för något som försvinner efter en tid.
Snart går vi ut och det är ingen idé att ångra något man gjort, för det är gjort. Men kanske, om jag fick spola tillbaka lite att jag hade gjort det annorlunda. Kollat åt ett annat håll, stått på mig och inte gjort så som hjärtat ville. Passat på att leva riktigt på sant och inte falla dit igen.
Fast ändå. Lever jag mer nu än någonsin tidigare, för det är väl det här som livet går ut på. Göra saker, se saker och känna att man lever. På gott och ont.
Det gör mest ont nu, men det blir ju bra igen. Det blir det alltid. Om det bara kunde sluta vara upp som en sol och ner som en pannkaka ett tag. 
Fast det har ju hänt en del fina saker också. Vi har köpt en häst. Det känns så jäkla rätt. Fick skit dåligt samvete först eftersom att Sherlock säkert skulle känna sig mobbad om jag red en annan häst.. (ja, skratta ni. men det är faktiskt känslomässigt skitjobbigt att svika så:p) Iaf, det finns inget bättre än när det går riktigt jäkla skitbra att rida. Tänkte på det igår, för det gick riktigt jäkla skitbra. Då finns det inget som kan få en att må dåligt, inte ni, inte jag,  inte nån. Det bara är en så jäkla fin känsla av, mja.. något stort och okrossbart.

det är inte lätt att vara säker på att man gjort rätt. men man har inte hela livet på sig att ångra sig. inte nu. 

tack och bock.