linn

om jag ändå vore lite mer sån som vet sina begränsningar. (vad man nu kallar en sån) så hade jag förra måndagen sagt nått i stil med - näe, det passar sig inte. har ni nån tid vecka 38?
ja. skulle dom säga och jag skulle vara väldans lugn i själen nu. men nu är det inte så.. en tröst är väl att jocke också är nervös för sin mönstring och apfrida för sin uppskrivning.
well. tack förstockholm kära. det står kvar.

det som för två år sedan var obegripigt börjar nu göra sig förstått. det är hemskt.
men alltid när jag är glad. som jag var idag. så är jag så jäkla glad och i dessa stunder är det svårt att förstå. för alla har väl sånna lite då och då, mer eller mindre om man säger så. eller? det hoppas jag för min lycka är nästa allting.
puss.