Mimi..

Ja, det var ju inte igår jag skrev om jag ska vara ärlig. Och det ska jag ju. Dock har jag inte skrivit för att jag inte velat, för det har jag, men inspirationen har liksom inte funnits där. Men så kom den. Som en blixt från klar himmel och jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. Skriva ner allt jag har inom mig. Sånt som har samlats i min hjärna och min kropp under de senaste månaderna..
Jag är ju hemma nu, hemma i Alfta, Storsveden. Hemma är ju alltid hemma. Men det börjar kännas som att det kanske är tid för mig att hitta mig ett alternativt hem på annan ort.
Jobbar på sågen nu.. Det ger fina pengar. Men till vilket pris? Mitt liv som det är nu är inget liv för en ung människa. En ung människa ska antingen resa, plugga, festa, vara med vänner.. Inte jobba natt, sova på dagen, gå miste om ljuset och plugga komvux den tid som är ledig Som det känns nu är jag på fel ställe. Fel ställe för att gå och bli vuxen på. För det är väl det som händer nu? Herregud..
Jag vet inte vad jag håller på med.. Ingen aning alls. Eller jo, det har jag väl. Jag är glad. Glad och målinriktad.
Fast jag saknar Frankrike.. Jättemycket. Det där språket.. Som drev en till vansinne mot slutet och man ville spy på grammatiken. Det saknas, mer än mycket och fastän kärleken finns här så saknas det en liten bit.. Pyttebiten som ändå är rätt viktig.
Jag saknar de knasiga reglerna, som man absolut inte fann någon som helst logik i eftersom att det inte fanns någon logik. Frågade man en fransman varför de var så så blev svaret oftast "frenchmeeen".. Jag saknar dem, de där jäkla töntarna..
Samtidigt så känns det som att jag har varit där, gjort det och borde gå vidare mot något annat..
Jag har ju ett mål nu, och jag har ett delmål. MINST ett delmål.. Jag vill till Umeå och jag vill dit dig med dig.



RSS 2.0